long time no see

 Några tappra själar tittar in här ibland.
 
Men hej!
Tiden går fort när man har roligt har jag hört. Sommaren har varit en av dom bästa! Flytt, kolmården, midsommarfirande, kryssning, stughäng, Malmö och Gröna Lund. Jag har hunnit bli moster för tredje gången och min bästa vän födde en liten flicka i lördags. Sommaren har varit full av kärlek, vänner och familj ♥ Två av tre veckor av min semester regnade bort, men vad gör det om hundra år! Sommaren är inte över, det ska bli kräftfiske och ännu en Malmö-resa innan den får ta slut. Hösten väntar bakom hörnet, full av förväntningar. Jag och maken har verkligen njutit av att skörda den frukt vi sått under dom senaste sex åren. Alla planer vi gjorde när vi träffades har nu förverkligats och här står vi idag. Nya planer börjar ta form, lika läskigt som då. Skräckblandad förtjusning! Jag är så tacksam för allt, jag ser på livet och tycker att det är underbart. 
 
 
Jag har till och med badat flera gånger iår, borsett från ett enda dopp förra året är det det mesta jag badat i en sjö på kanske 10 år.

never never never give up

Jag och ca 15000 andra tjejer sprang igår Vårruset här i Stockholm. När vi stod vid uppvärmningen började min tävlingsinstinkt kicka in. I'm gonna show you how great I am! hör jag Mohammed Ali predika i mitt öra. När startskottet gick steg pulsen och hjärtade dunkade hårt i bröstet. Första kilometern var det trångt som attan, svårt att ta sig förbi folk. Men det glesades ut lite runt andra och tredje kilometern men många höll en bra takt! När jag passerat trekilometers-skylten började mjölksyran kicka in i låren. Satan! Mind over matter mind over matter! Hela tiden valde jag ut någon som hade en lite högre takt än mig, henne ska jag orka hålla efter! Sen kände jag att en omkörning var nära och då pressade jag lite till. Sen hittade jag ett nytt offer vars ryggtavla jag stirrade mig blind på tills jag orkade ta i lite igen och springa ikapp. När jag når slutspurten börjar jag precis som alla andra att öka takten sista hundra meterna. När jag ser klockan ovanför målet och den visar 26 minuter och sekunderna som går efter det så tar jag i för kung och fosterland. När jag går i mål tror jag nästan att jag ska kräkas! Men jag kom i mål, på 26,30 minuter! Jag var så stolt över mig själv, vilken tid! När vi åker hem kommer min verkliga tid upp på vårrusets hemsida, 25,46 minuter! WOW, jag kan inte tro det! En snittid på 5,09 min/km! Jag anmälde mig till tidtagningsklassen vilket innebär att jag hade ett datachip på mitt startnr som registrerade när jag passerade start och avslutade när jag passerade mål. Klockan som tickar ovanför mållinjen startar när första person passerar startlinjen och slutar inte förrän alla har gått i mål. Jag hade varit nöjd med 26,30 minuter, helt klart. Men 25,46 minuter är trotts allt lite bättre! Alla ni där ute, sätt upp ett mål och träna inför det. Kicken du får när du klarar det är fasiken obeskrivlig. Tjejmilen nästa!
 
 
 

mors dag

 
Olivia kommerspringande på morgonen och ropar att dom har köpt en present till mig, skynda! det är en bok! skriker hon. Haha, älskade barn ♥ Jag fick "Odlarnas bok" av Andre Strömqvist, så jag kan planera in mina kommande odlingar på trädgården. Jag har kikat lite i den redan och det finns många bra tips och råd om allt från hur du får den bästa kompostjorden till hur, var och när du ska sätta dina blommor eller så dina kryddor. Perfekt kvällslektyr ute på terassen med ett glas rött en sommarkväll. Jag vill ha hela trädgården noga planerad så det kommer få ta tid.
Efter frukost åkte vi och gjorde vår plikt som svensk medborgare och röstade. Olivia tjatade dom hela fyra minutrarna vi spenderade där "är ni klara? har du röstat nu? är du färdig?" och när hon sett bägges våra kuvert gå ner i valurnan så tjoar hon "JIPPIIIIIE!" och kutar ut ur vallokalen med händerna ovanför huvudet. Haha! Den tösen hade bråttom eftersom vi sagt att efter röstningen skulle vi åka till mummo. Som vi förövrigt överraskade med lunch (min mors dag present sen säkert tio år tillbaka) då hon trodde att jag skulle jobba idag ;) Glad mummo, glad mamma, glad Olivia. Maken satt ute och läste sin bok i flera timmar så han var väl också glad.
Nu ska vi äta middag här i vårat halv nerpackade hem, bara sju dagar kvar nu! Nästa vecka blir fullt ös medveslös med start imorgon då jag ska springa vårruset. Hua, känner mig inte alls redo men bara att tuta och köra nu!

ingen bebis längre

Maken lämnade mig till gräsänkelivet och tog med sig barnvagnen på köpet. Han ringde när han satt fast i essingeköerna och tjöt att det kommer ta minst två timmar extra att lyckas vända och komma hem för att sen åka igen. Så jag bet mig i läppen och sa att det gör inget, vi klarar oss. Till min stora förvåning så har vi klarat oss finfint! Igår gick vi tre promenader sammanlagt och även om det går sakta(re än vanligt) så gick det utan problem. Imorse när vi promenerade och samtalade slog det mig, vi har ingen bebis längre! Herregud jag tror inte ens vi skulle behöva den där vagnen överhuvudtaget faktiskt. Min lilla apa har liskom växt sig jättestor nu :')
 
 
Igår när vi gick kvällspromenaden säger Olivia att Wilda är hennes bästa vän i hela världen ♥

hur man inte ska göra om man vill hålla ett äktenskap vid liv

Jag har sen flera månader tillbaka tjatat hål i huvudet på min make om det här med tapeter till barnets rum. Jag ville juh ha en "Dotty" från Ferm Living, men han var helt emot det. Så jag spenderade flera timmar med att leta fram nya tapeter var på han ratade en efter en efter en, sen till slut kom vi fram till en tapet vi båda gillar (det känns som jag upprepar mig har jag skrivit om det här förut?). Här om dagen pratade vi om den här tapeten var på han klagar på att jag valt en alldeles för dyr sådan, jag sa att den jag först ville ha ratade han juh och den var billigare än den han gick med på. Då säger han att han ratade den bara för sakens skull, ungefär som när han retar mig med flit eftersom han tycker att det är barnsligt att ha en så kort stubin som jag har ...
 
Snabbskilsmässa någon?
 
 
 
 
 

it's not about "having the time" it's about making time

"Kan du inte skriva ett inlägg om hur du har nått fram dit du är idag med träningen? Du skriver ju så härligt utan att linda in allt i små rosa moln om hur lätt allt är ;) Du ska vara riktigt stolt över dig själv!"/Maria
 
Ja hur fan kom jag dit jag är idag, ärligt så har jag ingen aning! Det hela började efter Olivia föddes. Vi började äta normalt, det vill säga vi åt vanlig husmanskost och slutade "unna" oss saker varje dag. Man "unnar" sig inte någonting när man äter chips, godis, popcorn, snabbmat, kakor och bullar kvällarna i ända. Förutom fettma och möjligen hjärt- och kärlsjukdomar. Sluta upp med det genast! Sen började vi röra på fläsket, en runda på 45 minuter varje dag. Sju dagar i veckan. Ja, oavsett väder. Det är också en sån bra sak man gärna använder som ursäkt, det kommer frätande regn från himmelen, en sandstorm vid blåst eller att ett löv har trillat på marken och blockerat vägen för dig. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder! Hunden behöver en långpromenad, och man mår bra av frisk luft. Så vi åt bara gott på lördagar och promenerade 45 minuter varje dag, booom! så hade vi bägge gått ner tio kilo. Piece of cake! tyckte jag tills jag hamnade på min första så kallade "platå". Det spelade ingen roll att jag började gå längre och snabbare promenader, vågen förblev still. Det var här någonstans det här med LCHF började kännas som ett bra alternativ.
 
 
Vem kunde tro att LCHF var så enkelt att leva efter! Humörmässigt var jag som en solstråle jämnt, aldrig hungrig bara glad. Det var nu jag tog det stora läskiga steget att "gå till gymmet". Anledningen till " " är för att jag gick till gymmet, lyfte 3x10 på varje maskin utan att knappt bli svettig och sen gick jag hem och kände mig duktig. Vilket skämt! Men vågen började peka neråt igen och det höjde såklart motivationen. Jag fortsatte att "gymma" trotts att jag på riktigt hatade vartenda sekund av det. Malplaserad och tjock, det var vad jag kände mig på gymmet. Alla andra var smala och fita. Varje lyft var ett lyft närmare att få gå hem. Varje pass, varje gång, tre gånger i veckan hade jag den tanken.Det var hemskt! Varför fortsätter man att gå då? För att jag ville bli smalare, jag ville bli nöjd. Min envishet kom väl till pass. För fan vad envis man måste vara, så in åt helvete om man ska klara det. Mind over matter! det absolut bästa mantran i värden. När det är motigt, när orken inte riktigt vill ända fram då är det bara att bita ihop och börja mantra. Mind over matter! Mind over matter! Det är bara du som kan stoppa dig. Jag började övertala mig själv när jag inte riktigt orkade eller ville gå till gymmet att jag behöver bara gå till gymmet (ca 500m haha!) sen kan jag gå hem igen. Jag behöver inte ens gå in på gymmet, bara gå dit. Men när jag väl stod där utanför så kunde jag lika bra gå in och bara köra uppvärmingen, inget annat bara uppvärmningen. Men när jag gjort det kunde jag lika bra köra resten av passet också. Jag menar då hade jag redan tagit mig ner och värmt upp, dumt att lägga av nu lixom. Det var så jag höll på, flera gånger i veckan när motivationen låg i botten. Stundvis var juh motivationen bra, då är det lätt att gå till gymmet. Det är när den ligger nere i botten som den riktiga kampen börjar. Vi fortsatte att promenera 45 minuter om dagen, den enklaste biten av allt tack vare att vi har hund. Det var bara att snöra på skorna och gå ut. Runt början på sommaren hade jag gått ner från 86kg till 66kg. Då kom nästa platå!
 
 
Vi LCHF:ade och jag tränade mig gul och blå men det hände inte ett jota! Här blev jag galen, jag miste förståndet. Jag kunde på riktigt börja gråta för att vågen vägrade att peka neråt, jag kände mig konstant misslyckad. Det här måste ha varit den värsta perioden under hela resan! Motivationen sjönk, träningslusten försvann och kvar fanns bara den misslyckade känslan av att inte klara av att nå mitt mål, att gå ner i vikt. Det är sjukt såhär i efterhand, läskigt. Att bli så beroende av sin vikt som jag var ett tag är livsfarligt! Att hela ens psykiska välmående ska påverkas av att vågen står still istället för att se hur mycket jag faktiskt klarat av att gå ner i vikt, -20kg! Här någonstans började jag konditionsträna på löpbandet rätt mycket för det var enda sättet att låta tankarna flöda samtidigt som kroppen fick arbeta hårt. Och jojandet på vågen startade! Jag pendlade konstant mellan 62kg och 65kg, det gjorde mig galen! Det var ett enda virrvarr av mat och träning och skitmat och ingen träning. Motivationen höll inte måttet och humöret började sjunka som en sten. Jag kände att jag behövde göra något drastiskt och bestämde mig för att hoppa på World of shape, ett 30 dagars program där det ingick strikt mat och en timmes träning varje dag. Jag minns inte vad jag vägde när jag startade på WOS men jag låg under 60kg-sträcket när den månaden var över.
Hur gör man då? Man är envis som synden. Man kämpar med blod svett och tårar, man gråter när man behöver och man dansar segerdanser när man klarar det. Jag har faktiskt inget bra svar för jag har hatat gymmet och gör det fortfarande ibland. Ibland känner jag mig så jävla malplacerad så det finns inte ord, andra gånger är jag så övertygad av min kunnighet att jag tror på den själv. Fake it til you make it! Ett år tog det för mig att gå ner alla dessa kilon, och ett år tog det att hitta en stabil siffra att stå på. Idag vet jag inte vad jag väger, har inte vägt mig sen februari. Mest därför att vikten inte spelar mig någon roll just nu, just nu handlar allt om att klara av att springa 5 km under 30 minuter den 26 Maj. Jag har tränat aktivt inför vårruset sen januari -14 men jag har haft det i huvudet sen i höstas. Att se förbättrade resultat på runkeeper har verkligen hållit min motivation till träning uppe! Det är på något vis första gången sen jag började träna som jag ser bevis, svart på vitt att jag blir bättre. På gymmet klarar man mer övningar på kortare tid eller med tyngre vikter men det ger mig inte samma sporre som en förbättrad tid på en löprunda gör. Så plötsligt hade jag hittat det, träningsformen som passar mig. Jag går fortfarande på gymmet (alt. tränar hemma när det behövs) och jag hatar inte det idag, men jag älskar inte det heller. Däremot älskar jag känslan när musklerna värker av utmattning, det är en känsla av att ha presterat. 
 
 Såhär såg jag ut när jag vägde som mest utan att vara gravid!

Augusti -13, och april -14

snubblade på mållinjen

Idag skulle det hända, idag skulle jag bräcka första milen. Jag visste redan innan jag startade vilken runda jag skulle ta, den som går runt hela området dit vi om tre veckor ska flytta. Min träningsvärk gjorde sig påmind för varje steg jag tog, men jag visste att det snart ger med sig. Mind over matter! Jag höll en bra takt, intervaller 2min/4min kändes som en lagom blandning till min första mil. När jag joggar in i området där vi ska bo fick jag bita mig i tungan för att inte glatt börja vinka och hälsa på alla jag sprang förbi. Heej heej här kommer er nya hurtbulle till granne! Här kommer jag joggandes som varje morgon, vad sa du? Om jag bräckt mitt rekord? Jag håller på nu! Taackar som frååågar! typ. Fan vad jag hatar såna människor. när jag passerar infarten till våran gata fick tvinga mig att inte låta impulsen att springa till huset och krama om det ta över. Hur skulle det ha sett ut? Och så såg jag ett rådjur skutta mellan ängarna också. Ja mitt på ljusa dagen liksom. Då tänkte jag instinktivt att här måste jag köra försiktigt i framtiden. Jag tror inte folk förstår hur många flyktiga tankar som går genom mitt huvud när jag är ute och joggar. Förutom när jag flåsar för liv och död, då är det de enda jag tänker på, att jag ska överleva en km till. Sen fortsatte jag iallafall på den "farliga vägen", den utan trottoar. Då insåg jag att jag måste börja ha en sån där ful reflexväst på mig om jag ska springa ute halva året, och så kom jag på anledningen till att man gör funktionskläder i skrikiga färger. Det är för att man alltid ska synas, oavsett årstid liksom. Sista kilometern var en pina från början till slut, träningsvärk och mjölksyra så in åt helvete i låren. Jag frustar som en tjur när jag är på upploppet, mind over matter mind over matter mind over matter! När jag äntligen får stanna och stoppa runkeeper så blir jag så förbannat besviken att jag bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Helvetes jävla fan i skithelvet. Nu mindes jag vart min dotter fått sin första svordom ifrån. 9,22km ... allvarligt! Efter lite mat och ett bad så tänkte jag på att jag faktiskt slåg nytt rekord i måndags. Och att jag för 8 månader sen inte hade orkat jogga fem km. Idag kan jag jogga fem km på måndag, gymma en timme på tisdag och sen jogga 9,22km på onsdag så det är faktiskt inte så jävla illa ändå. Ok, jag spräckte inte milen, c'est la vie! Det är en ny dag imorgon också.

du kan, om du ger dig fan på det

 
Med tre veckor kvar till Vårruset lyckades jag med att jogga fem kilometer under 30 minuter. Lyckan igår var total! Jag kunde inte riktigt sova efter det, tankarna for genom huvudet. Jag har sen min dotter föddes verkligen ändrat min syn på mig själv. Jag har klarat av att gå ner 27kg, jag har klarat av att sluta röka helt (firar för övrigt 8 månader utan en enda cigg!) och jag klarar av att jogga (inte intervall alltså!) i fem km med en snitthastighet på 5,15min/km under 30 minuters tid! Jag har fortfarande en bulldeg där min 4,1kgs unge en gång låg och bristningar på både mage, rumpa och lår men idag orkar jag inte bry mig om det. För jag har sprungit fem kilometer under 30 minuter! Jag klarar av vad jag än tar mig för, om jag bara ger mig faan på det. Jag är fanimej oövervinlig idag! 

you mustn't be afraid to sparkle a little brighter darling

 
Jag har så länge jag kan minnas haft problem med finnar och pormaskar. Från att jag blev tonåring fram till idag har jag provat det flesta "billiga" produkter med halvbra resultat. Ett av dessa gav mig en allergisk reaktion utan dess like nyligen. Förra julen fick jag ett prova-på-kit av min svåger i julklapp från ett märke som heter MD formulations. Jag hade ingen aning om vad det var för märke innan men svärmor som testat det sa att det skulle vara bra. Och om det var! Efter 14 dagars användning så var jag såld och jag vill aldrig någonsin byta till något annat igen! Jag använder knappt smink alls, för det behövs inte längre. Maken frågade här om dagen när vi skulle lägga oss om jag inte skulle tvätta av mig sminket, när jag inte ens hade något smink på mig :P
Det enda negativa är priset, för det är dyrt. Alltså snordyrt. Så dyrt så man nästan trillar av stolen dyrt. Eller iallafall för mig. Däremot är den väldigt dryg, du behöver så himla lite varje gång du använder det så det räcker hur länge som helst. Jag resonerade såhär, md formulatons gränsar till läkemdel och sägs förbättra hudproblem (finnar, känslig/irriterat hud, oren hud, torr hud, linjer och rynkor samt pigmenteringar) och det är billigare än ansiktsplastik och botox ;) Jag skulle rekomendera alla jag känner som har problem med sin hy att köpa den här, och inte låtsas om priset för den är verkligen så värt det!
I helgen när vi var nere i Småland fick jag ett nytt resekitt av MD från svärmor, då blir man sådär glad i själen ♥
 

vilken idiot jag är

Jag ska springa vårruset, själv. Eller alltså det kommer juh att springa flera tusen andra tjejer samtidigt som mig, men jag åker liksom dit ensam, utan sällskap, bara jag. Jag känner mig smått patetisk faktiskt men jag har inte tränat för det här för att sen bara skita i det. Så idag betalade jag in startavgiften för tidtagningsklassen, alltså kommer jag springa i någon av dom två första grupperna. Den här veckan har jag startat upp träningen på allvar igen efter flera veckors sjukdom, och jag insåg precis varför jag är en idiot. Min tid suger, och jag är en idiot. Men skamm den som ger sig!